mörker
Kära syster världens bästa syster.
Idag kom tårarna ofrivilligt, dem kom för att jag är ensamast i Sverige.
Jag önskar att någon fanns där som kunde stötta och beröma mig, men det är dax att stå på sina egna fötter, att ta sina egna slag och slås mot dem själv. Ingen käraste skolkurator som stötar mer, ingen käraste brev vänn. Men idag, när tårarna föll ner från min kind och jag kunde inte häjda dem mer fångade min syster mig hon torka mina tårar och tog hand om mig. Nu gråter jag snart här för att jag vet att hon försvinner, men du, jag ska visa er att ensam är stark, jag ska. Jag lovar för allt här i världen, och jag ska bli bästa vän med min mamma. Och ta hand om mig själv.
Jag ska inte längre sätta träning i fokus utan skolan och mitt mående. Jag ska inte sätta andra och mina vänner i första hand, jag ska börja ta hand om mig. Jag ska ge allt jag har, jag ska hem varje dag från biblioteket trött men nöjd, glad och stolt. Jag ska bygga upp något bra av mig och jag ska visa dem som lämnade mig här med alla problem, jag ska fan visa er !
Jag sitter och tänker, tänker på varför de lämna mig nu ? tårar rinner från min kind. Jag är inte hel ju, inte än. Fan. Hatar detta. Jag vill inte att min syster ska lämna mig här, jag gråter mår illa och kallsvettas.
