messyhead

Kära syster världens bästa syster.
Idag kom tårarna ofrivilligt, dem kom för att jag är ensamast i Sverige.

Jag önskar att någon fanns där som kunde stötta och beröma mig, men det är dax att stå på sina egna fötter, att ta sina egna slag och slås mot dem själv. Ingen käraste skolkurator som stötar mer, ingen käraste brev vänn. Men idag, när tårarna föll ner från min kind och jag kunde inte häjda dem mer fångade min syster mig hon torka mina tårar och tog hand om mig. Nu gråter jag snart här för att jag vet att hon försvinner, men du, jag ska visa er att ensam är stark, jag ska. Jag lovar för allt här i världen, och jag ska bli bästa vän med min mamma. Och ta hand om mig själv.

Jag ska inte längre sätta träning i fokus utan skolan och mitt mående. Jag ska inte sätta andra och mina vänner i första hand, jag ska börja ta hand om mig. Jag ska ge allt jag har, jag ska hem varje dag från biblioteket trött men nöjd, glad och stolt. Jag ska bygga upp något bra av mig och jag ska visa dem som lämnade mig här med alla problem, jag ska fan visa er !

Jag sitter och tänker, tänker på varför de lämna mig nu ? tårar rinner från min kind. Jag är inte hel ju, inte än. Fan. Hatar detta. Jag vill inte att min syster ska lämna mig här, jag gråter mår illa och kallsvettas.

Jag har en brev vän , hon har funnit där för mig när allt har varit svårt. Men numera visar hon avstånd. Hon tröstar aldrig, hon ger mig aldrig råd, hon avvaktar. Jag känner mig ensam mer än någonsin nu när jag känner av att snart, snart står jag där helt ensam  där ingen kommer någonsin lyfta sin blick där jag går.

Men du, jag ska göra lika dant.
Jag har lärt mig att man aldrig ska ge bort för mycket av sig själv. Verken till vänner heller.
Depressioner tröttar ut folk, de försvinner för de vill inte se eller höra hur de förstör någon. Så jag gör desamma, aldrig- jag gör ett avtal med mig själv. Att aldrig mer ska jag öppna min käft, adlrig prata om hur dåligt det är, hur dåligt jag mår. Alltid ska jag vara tyst. Hålla upp en fasad, hur det än ska gå utan ett kroppspråk så ska jag, med skrift.

Jag ska markera jag med.

Att nu avvaktar jag.

Att jag vill inte störa dig mer.


Det här är mitt avtal.

Förlåt, förlåt för mitt farbannade trasiga hjärta. Förlåt, verkligen. Jag är inte med mer.

Ni vet när man slits mellan smärta och tomhet, Eller du kanske inte vet, men det är då man tillslut inser att det är en del av verkligheten. Det skapar att man vill ha kickar, för mig är det att söka de här kickarna, kickarna var det som drev mig och kicken blev min drog.  Att ständigt leva på gränserna.