Men jag är glad att mina tårar är behärskade och lugna
Jag har en brev vän , hon har funnit där för mig när allt har varit svårt. Men numera visar hon avstånd. Hon tröstar aldrig, hon ger mig aldrig råd, hon avvaktar. Jag känner mig ensam mer än någonsin nu när jag känner av att snart, snart står jag där helt ensam där ingen kommer någonsin lyfta sin blick där jag går.
Men du, jag ska göra lika dant.
Jag har lärt mig att man aldrig ska ge bort för mycket av sig själv. Verken till vänner heller.
Depressioner tröttar ut folk, de försvinner för de vill inte se eller höra hur de förstör någon. Så jag gör desamma, aldrig- jag gör ett avtal med mig själv. Att aldrig mer ska jag öppna min käft, adlrig prata om hur dåligt det är, hur dåligt jag mår. Alltid ska jag vara tyst. Hålla upp en fasad, hur det än ska gå utan ett kroppspråk så ska jag, med skrift.
Jag ska markera jag med.
Att nu avvaktar jag.
Att jag vill inte störa dig mer.
Det här är mitt avtal.
Förlåt, förlåt för mitt farbannade trasiga hjärta. Förlåt, verkligen. Jag är inte med mer.
